Utflykter
- Gyllbergen, 2004
- Källan i Borlänge, 2004
- Mossnycklar, 2004
- Grangärdetrakten, 2004
- Söderbärke-Norberg, 2004
- Gruvor och hyttor, 2004
- Källorna i Ljusnarsberg, 2004
- Källorna i Hedemora, 2004
- Snöån och Väsman i snötid, 2005
- Utflyktsmål i vårtid, 2005
- Naturreservatsturer i sommartid, 2005
- Källandskultur i kubik, 2005
- Gyllentid i bergen, 2005
- Sista snöturen, 2006
- Fäbodutflykt med SPA i juni, 2007
- Guckusko i midsommartid, 2008
- Svårnåbara berg i nordväst, 2009
- En fiktiv resa till iskanten
Utflyktsmål i vårtid, 2005
Dag 1
Kittbäcken
Just innan björkarnas löv blivit så stora att de skymmer utsikter från berg och innan buskarnas grönska hindrar genomsikt utmed bäckar och åar är en lämplig tid för fotovandringar. Den skira grönska som trädens ”musöron” då ändå ger skapar den sällsamma stämning som hoppingivande talar om sommartid som väntar. I mitten av maj stämmer allt det här i Källandets höglänta delar och därför gjorde jag tillsammans med Martin en tvådagarstur dit med start den nittonde.
Vårt första mål var Tansväggens klippstup som kallas Predikstolen och som hägrande legat framför oss då vi vandrade vid Prästbodarna i maj året innan. Tansvägggen (Tansvägg; Tansvägga; Tansväggarna) är namnet på det två kilometer långa bergsmassiv som sträcker sig från sjön Tansen i norr ner till Tanstjärn i söder. Över berget går gränsen mellan Gagnef och Ludvika.
Från parkeringen vid reservatsgränsen sydväst om berget var det lätt att nå utsiktspunkten. Vi var uppe vid stupet när klockan närmade sig tolv. Sikten genom den kyliga luften kunde inte ha varit bättre. I söder låg Hästbergs klack, i väster Dragberget och nedanför oss som ett glimrande smycke sjön Saxdalen. Månen som var mer än halv avtecknade tydligt sin vita skiva mot himlen. Vi böjde oss fram över bergskanten och blickade lodrätt ner till bergets fot och såg var klätterlederna börjar. Branten med sin predikstolsliknande urgröpta hylla i sydost är ett populärt berg för tränande bergskättrare.
Här uppe är det inte ovanligt att man stöter på den tretåiga hackspetten och lodjur stryker ofta fram i den för oss svårtillgängliga bergsterrängen. Efter en eftertraktad matsäckslunch fortsatte vi vår vandring samtidigt som två korpar nyfiket på uppvindar svängde upp över berget för att spana in om vi lämnat någon matsmula. Målet var nu Tansväggens högsta punkt, 451 meter, ovanför Älgtorpet. Vi passerade det sedan länge övergivna Brynbergets finnhemman från 1697. En vackert solbränd dörr till en bod väckte vår uppmärksamhet med sina guldbruna plankor och roströda järn- beslag. Spår av tidigare mänsklig aktivitet fanns bland annat i form av ett stort kokkärl som övergivet stod i mossan invid en stubbe. Kanske hade det stått där sedan 1945 då systrarna Fia och Anna-Lisa Jansson som sista bosättare flyttat från gården. På Älgtorpet hade folk bott längre. Här finns en vacker loftbod och andra timrade hus. I ett portlider fann vi en övergiven rysk Nivajeep och på gårdsplanen en sedan länge oanvänd och i gräset fastväxande Bolinder-Munktelltraktor med timmervinsch. Pittoreskt – ja, kanske.
Från Tansväggens topp kunde vi i väster se de blånande bergen långt bor i Vansbro innan sikten tillfälligt försvann i byar av snö, hagel och regn. Några skarpa, till vyerna ackompanjerande, åskknallar for ekande fram mellan bergen och vi vände ner till bilen ibland halkande på kanske sällsynta skorplavar. Vi fotograferade den muntert porlande Kittbäcken som rinner parallellt med vägen ner mot Malingsån. Här började vår vandring till Bastbergets fäbodar.
KITTBÄCKEN
Du kvillrar under mossan
du glittrar bland stenar
och faller utför små stup
Ditt vattens färd har just börjat
drickbart och rent
Du ger liv till örter vid din sida
och släcker vandrarens törst
P.W 2005
På Bastberget har fäbodliv utan avbrott fungerat i 400 år. Knutes Greta och Ralf Mååg bevarar fortfarande traditionen att hålla husdjur på vallen. De 150 byggnaderna gör fäbodvallen till Sveriges största. Kanske är den också den vackraste med sina grånande timmerhus alla omgärdade av grangärdesgårdar. Det allra mesta är pietetsfullt vårdat och ängsmarkerna stod när vi vandrade bygatan fram i väntan på sommarens blomster. Källmyran med sina källflöden låg vackert färgad i olika nyanser av brunt från fjolårsgräs och ljung nedanför vallen. I smältvattenpölar på vägen fanns hopar av grodägg där yngel just börjat kläckas.
Med bilen fortsatte vi ner mot Malingarna och över vår väg spatserade en tjäderhöna på det ställe där jag ett par år innan stått och väntat på det radioinpejlade vargpar, som då lagt sig ner för att vila i en däld nedanför vägen och därför inte velat inte velat visa sig.
Som jag sagt i någon av mina tidigare reseskildringar från Källandet är det svårt att låta bli att ta rast vid Malingarna. Nu blev det fikarast där. Inte ens det låga vattenståndet med blottlagda stränder kunde förta intrycket av sjö- och åslandskapets skönhet, bara störa det. Vintern hade varit snöfattig och kraftverken hade redan sugit ur de små magasinens vatten ner till lägsta dämningsgräns. Hallstahammars kraftverk hade tvingats stänga redan första maj!
Vid Salå station, vid den sedan länge nedlagda och upprivna järnvägen mot Björbo, körde vi upp till Bladtjärnsmyran för att sätta upp den omkullfallna skylt som berättar om att här finns Kolbäcksåns nordligaste källflöde. Ursprungsskylten vid bäcken restes av fältbiologiska föreningen Vulpes i Hallstahammar 1970.Små snöfläckar här och var vid myrens kant utgjorde rester av det snötäcke, som bildats här uppe två dagar innan vi kom upp.
Kvällssolen gav myrens mossor och blänkande vattensamlingar en vilsamt vacker färgkomposition dominerad av brunockra, karmosinrött och blekblått – en i sanning levande akvarell. Där varje vårvärmeväckt carexstrå just höll på att ta sig igenom vattenytan bildades det genom vattnets ytspänning och solstrålarnas infallsvinkel en gnistrande stjärna. Antalet syntes oändligt och fyllde vattenytan med något som fantasifullt men utan svårighet kunde liknas vid nytända galaxer. En bild av kosmos i ett myrvatten i Källandet skapades, om också bara för någon minut.
Nu väntade Flen, en av Källandets högst belägna byar på 410-420 meters höjd. Besvikna blev vi när vi fann det berömda utsiktstornet stängt och därmed berövande oss de i turistreklamen utlovade storslagna utsikterna i alla väderstreck. Orsaken var att tornet genomgick en omfattande och säkert välbehövlig restaurering efter de snart 100 år som det funnits till. Vi får återkomma när tornet åter är öppnat. Vi for in på byvägen för att se om någon av de loftbodar, som Karl-Erik Forsslund beskrev på 1920-talet (Med Dalälven från källorna till havet del 2:9 Floda), kunde finnas kvar. Vi fann en av dem, dubbelboden på Pelebacken. Numera rödmålad och delvis ombyggd finns den mitt i denna märkliga och ursprungliga finnmarksby.
Mitt på den nära fyra kilometer långa raksträckan på grusvägen mot Lövsjön blev det tjädermöten, både tuppar och hönor hade sökt sig ut på vägbanan i den nedgående solens sken. När vi passerade en av spelplatserna flög en av hönorna upp i en tall där hon i trygghet kunde beskåda oss. Parningslek väntade säkert denna afton.
Via Lindesnäs tog vi oss ner till Fredriksberg för övernattning på Säfsens vandrarhem där vi var de enda gästerna. Ett helt hus för oss själva – vilken lyx!
Dag 2
Efter att ha hört oss för om senaste björn- och vargiakttagelser körde vi till de skogar där en varghanne hade visat sig vid några tillfällen den senaste veckan. Initialt gällde vårt mål de två byarna Kuntberget och Hoberget. Vi for mot norr längs den stritt strömmande Pajso älv och såg bävergnag på många ställen. Här uppe är björk ett populärt ”byte” för bävern. Utmed Kolbäcksån söderöver ratar bävern björken och fäller huvudsakligen klibbal och asp, två träd som är ovanliga utmed Pajso älv.
(Jag använder mig här, liksom Dan Andersson gjorde, av benämningen Pajso älv som på gröna kartan benämns Pajsoån.)
Min kärlek föddes vid Pajso älv
där laxarna hoppa och gäddorna jaga
Där vart den en visa som sjöng sig själv
en vildes rus och en spelmans saga
D. A-n.
Om byn Kuntberget (på gröna kartan benämnd Hoberget; Kuntberget är på kartan just ett berg intill byn) hade jag läst i Karl-Erik Forsslunds Säfsenbeskrivning och här fann vi, om inte just Forsslunds beskrivna byggnader, så andra nog så intressanta. I byn som har några sommarboende i tämligen moderna stugor finns fortfarande en 1700-talsgård med flera gamla uthus. Ladugården i grånat timmer är tämligen välbevarad och i mangårdsbyggnadens nordöstra hörn finns en lång stång (stolpvind) för vattenupptagning ur brunnen infäst.
Stolpvind i Kuntberget
Från Kuntberget färdades vi vidare norr ut i finnmarken. Vi mötte postbilen och drog slutsatsen att nästa mål Hoberg (Grangärdes Hoberg) måste vara bebott. Vi parkerade bilen vid övre gården i Hoberg för att sen bestiga det 482 meter höga Hoberget. Ett duggregn med åtföljande nedtonad sikt mötte oss på vägen upp. Trots den försämrade sikten kunde vi ana bergen ner mot Västmanlandsgränsen långt i söder. Några felsteg genom avsaknad av kompasstyrning gjorde att vi nådde övre gården från fel håll. Men vad gjorde det när vi hade turen att stöta på en nästan intakt ria eller torkhus från säkert tidigt 1800-tal. Här hade man troligen även berett lin för på loftgolvet över den raserade ugnen låg många linstrån kvar. Rian var låst men interiören kunde förevigas genom att blixtfotografera genom ett hål i väggen. Visst kändes det som om vi gjort ett betydelsefullt fynd. Gården som rian tillhör var bebodd. Vi kände röklukt från skorstenen men ingen syntes vara hemma. Hobergs by som består av ytterligare ett par gårdar ligger på en höjd av 425 meter och är Källandets högst belägna.
Nu for vi tillbaka på skogsvägen och stannade till vid den helt nyligen markerade minnesplatsen där resterna efter Dan Anderssons vän skogvaktaren och diktaren Verner Berglunds stuga stått. På en minnestavla finns en dikt av Berglund och porträtt av honom och Dan Andersson. En murstock eller spis i stenblock av granit står kvar. Från den forna gårdsplanen har man utsikt ner mellan tallstammarna till den strida Pajso älv. En miljö som säkert kan inspirera till diktning. En lång stund tog vi rast nere vid Hällarna och vi åt av vildmarkslimpan som vi inhandlat på Vildmarksbageriet i Fredriksberg. Stigen ner till Hällarna finns skyltad utmed vägen liksom en stig ner till gamla sågverksdammen strax uppströms. Vid dammen finns rester av flottleden i Pajso älv.
Färden gick vidare utmed älven ner till stora landsvägen från vilken vi svängde av till Skattlösberg. Vi fotograferade de gamla finnbyggnaderna som finns samlade i byn. En del av dem är hämtade från Hoberg. Här står också en cirka tio meter hög finnhässja rest.
Inspirerad av Dan Anderssons berättelse om Mellansjöberget (se mitt kapitel ”Renässans för naturromantik” på denna hemsida) for vi upp dit via Norhyttan. Strax innan Igeltjärn körde vi in i ett skogsbrandfält som inhägnats med viltstängsel. Insektsfällor var uppsatta och allt tydde på forskning om vad som händer i naturen efter en skogsbrand. Det var också vad det var. Tretton hektar skogsmark hade Stora Enso helt avsiktligt bränt av här på sydvästsluttningen av Vändleberget i augusti 2004.
Innan bränningen hade hälften av virkesvolymen avverkats. Avsikten med skogsbranden är att bland annat kunna studera lövskogens återkomst och då utan betestryck från älg. Man vill få upp en aspskog för att förbättra överlevnadsmöjligheterna för bland annat gråspett. Ett stort område, inkluderande brandfältet, har avsatts som naturreservat som tillsammans med det angränsande Nybrännbergets naturreservat kommer att utgöra ett mycket stort mer eller mindre urskogslikt område. Här har jag tidigare spårat både lo och varg och i de svårtillgängliga aspskogarna i bergsbranterna har jag sett den tretåiga hackspetten.
Genom området rinner de kvillrande bäckarna Ladbäcken och Källarbäcken som strax uppströms Igeltjärn förenar sig till Pellabäck (obestämd form på kartan) vars vatten i Övre Noren förenar sig med vattnet från Pajso älv, som där bytt namn till Burån och genom Loforsen rinner ut i Övre Boten, innan det genom fallet i Sunnansjö når Väsman. Hela området norr om Norhyttan andas genuin vildmark trots sin relativa lättillgänglighet.
Nu var vi på vandring bort från Nybrännbergets naturreservat följande vandringsleden mot öster. Vid Pringeltjärn vek vi av i obanad terräng upp mot Mellansjöberget. När vi kom upp på toppen på 405 meters höjd var vi för trötta för att söka oss fram till de utsiktspunkter som Dan Andersson beskrivit. Skymningen började falla och vi fann inga stigar varför vi återvände till leden. Nu kunde vi plocka de stenmurklor vi sett under vandringen upp. En gran med fyra, tolv meter höga, stammar fångade vårt intresse innan bilfärden hem började. Med varg hade vi inte haft kontakt den här gången.
Nu är de giftiga murklorna förvällda fem gånger och ligger i frysen. Om vi vågar äta upp dem? Vi får se. Jag vet att murkelsoppa är en delikatess.
Uppdaterad 2012-01-26